MELLANTING

Hmmm. Då har ännu ett skolår börjat. Tänk att man går i tvåan nu. Nu är det vi, tillsammans med treorna som anses vara de "erfarna" gymnasieeleverna . Haha. Nej, men nu när man ser en förvirrad etta på skolgården kan man skratta lite för sig själv. För man känner så väl igen hur det var att komma till en helt ny skola. Man hittade ingenstans, en massa nya människor och rutiner. Sen kan man nu också som tvåa snart börja räkna ner till studenten på allvar, jo för vid jul har vi faktiskt gått halva vår gymnasietid!
.
Samtidigt så är tvåan det mest deprimerande gymnasieåret. Som etta tyckte man att allt var nytt och "spännande". Nu som tvåa har man vant sig och ingenting är speciellt "spännande" längre. Som tvåa känner man att studenten närmar sig. En längtan tränger sig på. Snart tar vi studenten, snart tar vi studenten! Men sen inser man att det är några andra som kommer att uppleva det här före dig. Att du har två år kvar, medans treorna bara har ett.
.
Suck.

Tillbaka till verkligheten

Tillbaka till verkligheten. Nu när man har börjat skolan igen inser man att man har levt som i en dröm hela sommarlovet. Upprop/Uppvaknande idag. RoligtRoligt. Min hjärna vill inte riktigt förstå att det är slut på sommarlovet. Jag får hela tiden påminna mig själv om att jag faktiskt ska gå upp tidigt imorgon och gå tillbaka till gamla rutiner. Samtidigt så vet man ju om det innerst inne. Mitt hjärta vet mycket väl att det är dags, det klappar nämligen lite fortare än vanligt. Nervositet antar jag att det är. Man har ju hört rykten om hur tvåan på gymnasiet är...

Sommarlovet börjar lida mot sitt slut. Sorgligt!

Men som jag brukar tänka; Det måste börja någon gång för att kunna sluta sen.^^

.

.

.

.

.

.

. .

.

Varför inte??

Woohoo! Idag hoppade jag från åttan, stående! Jag kände att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde det. Vi åkte nämligen hem idag, så det var sista chansen. Före vi hoppade i så såg jag och Anders en haj! Vi tror i alla fall det. Inte en sådan stor en utan en liten, kanske 30 cm eller något sådant. Jag har hört att det finns små hajar i Sverige, så varför skulle det inte kunna vara en? Fredrik var inte där och såg den. Tur var väl det, om han hade sett den hade han inte hoppat mer.

.

Vi berättade inte det heller för honom, vi ville ju att han skulle hoppa med oss. Inte för att jag tror att hajen var särskilt farlig heller. Den skulle som värst kunna bita lite i stortån om den nu skulle vara tvungen att göra någonting. Men vi skickade ändå i Fredrik först, för att vara på den säkra sidan...

.

Vi berättade inte förrän vi satt i bilen på väg hem. Låt oss säga att det var tur att vi väntade med det^^

En bränd simhoppare

För att citera min mamma: "Han måste ha varit med i något VM, så som han hoppar". Idag fick vi nämligen sällskap av mr. Hoppa-snyggt, haha. Nej, men Anders (min bror, som alltid ska vara "Kingen" av hoppning) fick möta sin överman tillslut, en 35-årig man med svarta boxershorts. Och jag håller med mammas uttalande. Han gick direkt upp på åttan, fram till kanten och slog ut med armarna som om han skulle flyga iväg. Hoppade upp, snurrade runt en,två, tre gånger och dök ner i det iskalla vattnet. Alla som var i hopptornet vid det tillfället (inklusive jag) bara stod och gapade. "Wooow!" Själv hade jag lust att säga "Snyggt hopp där!", men han var redan på väg upp i hopptornet igen.

Kan också tilläggas att jag nu officiellt har bränt mig. Vilket är ganska otroligt. Med tanke på vädret som varit trodde jag aldrig att jag skulle göra det. Det kanske inte är så trevligt att bränna sig men det bevisar i alla fall att man har varit ute och njutit av sommarvärmen. Det blir som ett slags bevis. Ett bevis som man ska vara stolt över, i alla fall när den tomatliknande rodnaden har lagt sig. Man kan ju inte bara sitta inne och mögla hela sommaren som en annan....eskimå. ^^

Ha det så skönt i sommarvärmen. Bränn er inte för mycket bara. ^^

Sol, vind och saltvatten

Underbara sol som har lyst på mig hela dagen!
Nu när jag ändå skulle avslöja allt om min dag här på bloggen- som pappa så fint uttryckte det- så kunde jag lika gärna ta mig tid och berätta att han minsann också har fått lite färg. Inte bara jag. ^^
.
I alla fall så åkte vi tillbaka till samma ställe som igår och spenderade hela dagen där. Vilket resulterade i att jag tillslut hoppade från 8 meter! Inte bara en gång, utan fem! Det behöver dock inte tilläggas att jag satt ner alla fem gångerna, för att helt enkelt göra det lite lägre. Men faktum är ju att om man står på åttan och är 1,70 så blir det egentligen så att man tittar ner 9,7 meter. Så jag kan stolt säga att jag har hoppat från åtta meter. Det högsta jag någonsin har gjort. Maneterna gjorde oss glatt sällskap, eller glatt och glatt. Inte kan man tro att de blev speciellt glada när vi kom och hoppade på dem.^^ Men bara det inte är brännmaneter så går det alldeles utmärkt. Otur för dem att vinden blåste på åt det hållet och tog med sig dem in mot vårt hopptorn. Haha. Nej, nu måste jag gå och tvätta ur allt det klibbiga saltvattnet ur håret.

Hasta la vista!

Frihet

Jag måste dra tillbaka alla tidigare anklagelser om förföljelser. Regnmolnen bestämde sig äntligen för att sväva iväg och lämna mig ifred. Solen smög sig fram på eftermiddagen och allt det gråa och dystra försvann. Sen fick jag uppleva lite gamla minnen igen. Efter 5 år fick jag åka tillbaka till samma badstrand, med samma brygga och samma hopptorn. Det var lite coolt faktiskt. Det är faktiskt ett minne som jag kommer ihåg. När jag satt där på femte avsatsen och väntade tjugo minuter innan jag vågade hoppa i. Nu vågade jag hoppa i efter fem minuter. Stoolt^^.

Nu tjatar Anders på mig att sluta, så det är väl bäst att göra det.
Mors!

Det regnar. Det blåser. Det är svensk sommar vi pratar om.

Tjenamors!
Efter en hel dags bilfärd är man äntligen på västkusten, på Orust närmare bestämt. Det är verkligen vackert här. Måsarna som svävar i skyn, saltvattnet som för med sig en massa brännmaneter in mot klipporna och alla vitmålade hus vid kusten. Men eftersom det både regnar och blåser för tillfället så har alla dessa saker kommit i skymundan. Alla klara, vackra färger har fått en gråare nyans. Om man tar kort på horisonten ser det ut som om det har skett ett stort oljeutsläpp i havet, så grått och dystert är det. Men eftersom pappa var smart och smugglade med datorn så kan vi i alla fall hålla modet uppe genom att titta på framtida väderprognoser. Det verkar som om regnmolnen förföljer mig. Eller är det bara jag som tycker att det regnar onödigt mycket den här sommaren?